PA-Kickan

Att vara optimistisk gynnar dig när du söker jobb, när du nätverkar, när du vill utveckla dig själv och när du stöter på motgångar. Det handlar om att måla med ljusa färger snarare än mörka.
Nicolas Jacquemot, 35, är författare till boken "Vad optimister vet - och vad du kan lära dig". Han tycker att vi ska bli mer optimistiska i karriären (Metro 12/3 2009) och på frågan vad det är optimisterna vet som vi andra kan lära oss svarar han:
- Att positiva saker kommer att ske. Pessimister ser motgångar som det naturliga tillståndet och betraktar framgångar som undantag. Optimister gör tvärtom: bakslagen ses som tillfälliga utmaningar, och så fort det går deras väg tänker de "yes, det är så här det ska vara".
I och med att optimisten förväntar sig framgång, anstränger hon sig mer - och banar på så sätt väg för framgången.
En självuppfyllande profetia.
- Optimister ser sig inte själva som offer på samma sätt som pessimisterna, utan är mer flexibla, uthålliga och lösningsorienterade.
Vad får jag ut av att vara mer optimistisk?
- Om du förväntar dig att det kommer att gå bra ger du inte upp lika lätt, och du aktiverar dig mer för att det ska bli verklighet. Du undviker heller inte motgångarna.

Glad kille. Bild: depraverad.nu/?p=98      Nicolas Jacquemot, livsstilsforskare

Gårdagen var en sån där dag som är bra på alla sätt. Först och främst var vädret helt underbart. Det blev solning ute på klipporna tio minuters cykelväg härifrån. Jag har passerat där under mina promenader och tänkt att här kanske man kan ligga och sola sen. Det visade sig vara en alldeles utmärkt plats, fin utsikt och säkert solläge med lagom mycket fläkt. Stället är numera ett av mina hot spots här i omgivningarna.

  

Hem för en dusch och så iväg till en kompis i Djursholm för grillfest. Maten var god (borde man inte äta grillat oftare?) och sällskapet trevligt. Medan vi åt försvann kvällsolen och förfesten fortsatte inomhus. Efter elva åkte vi in till city och som avslutning på en lyckad dag partade vi loss på Café Opera. Se party pics nedan.

  

Ni som går in och kikar ibland har nog märkt att bloggen har fått ett nytt utseende. Det finns fortfarande några justeringar att göra men det är på rätt väg i alla fall. Bye bye gamla designen.


Gamla bloggdesignen

Ha en bra, solig dag!

Blommor längs med söndagens promenadstråk.

Tillsammans med några i klassen var jag tidigt i morse på ett frukostseminarium, det var kostnadsfritt och anordnades av GlobeSoft. GlobeSoft startades i Stockholm och har under tio år levererat HR-verktyg till företag och organisationer både i och utanför Sverige. Gästföreläsare var Malin Lindelöw, doktor i psykologi och författare till boken Kompetensbaserad rekrytering som vi använde tidigare i utbildningen, och Anders Knutsson, konsult från Assessio, ett företag som sysslar med test och vidareutveckling av personal.

GlobeSofts har sedan en tid tillbaka inlett ett samarbete med Malin Lindelöw. GlobeSofts lösning för rekryteringsstöd, ReachMee, bygger nu på hennes teorier om kompetensbaserad rekrytering. En teknik som baseras på att man gör mycket förberedelser med behovsanalys och kravprofil, och att dessa ligger till grund för hela rekryteringsprocessen. Fokus är på de kompetenser som man identifierat som nödvändiga för att personen ska fungera väl i befattningen. I anställningsintervjun söker man konkreta exempel på beteenden som indikerar dessa önskvärda kompetenser. Detta tillsammans med att alla får samma bemötande (dagsformen ska inte påverka) och samma frågor samt med en effektiv frågeteknik (där man reducerat felkällor) ökar sannolikheten att hitta den kandidat som bäst svarar mot de förväntningar som ställs - rätt man på rätt plats. Mina kursare och jag kände väl igen denna arbetsmetodik sedan vi läste och skrev tenta i avsnittet anställa i kursen.

I GlobeSofts rekryteringssystem finns också inbyggt stöd för screeningtester. Anders Knutsson menade att det finns ett samband mellan personlighet och arbetsprestation och att det går att förutse framgång (vilka som presterar, levererar i arbetslivet oavsett yrke) utifrån fem personlighetstyper; stress, utåtriktade, lyhörda, strukturerade och öppna för nya intryck. Han menade också att människor skiljer sig åt gällande personlighet/kapacitet och att dessa skillnader går att mäta. Vissa av dessa skillnader påverkar prestation och lönsamhet. Screeningtest (varav två heter MINT och Service-F) handlar om att mäta dessa skillnader. Syftet med testerna är att göra skillnader mellan de som söker i förhållande till ett par viktiga variabler. Anders Knutsson berättade vidare om det positiva med screening:

- Processen blir effektivare (fokus och resurser läggs på rätt kandidater)
- Nya kompetenskanaler öppnas, objektiviteten och rättvisan ökar (finner kandidater man annars hade förbisett)
- (Och det viktigaste) Kvaliteten i rekryteringsarbetet ökar, bättre förutsättningar förutse motivation och lönsamhet

Tanken är att man som steg ett sållar bland kandidaterna med screeningtester. Den tekniska plattformen (ReachMe) med metodiken kring kompetensbaserad rekrytering ovanpå skapar enligt GlobeSoft ordning och reda, ger möjlighet att agera mer professionellt och ger förutsättningar för ett gott employer branding. Kontentan av seminariet var att då stora företag lägger mycket resurser på att hitta rätt kandidater genom annonsering, kan ett erbjudande om detta rekryteringsverktyg vara viktigt för att samordna och ta tillvara det arbetet på bästa sätt.

För att riktigt dra ut på ledigheten gick jag ut igen i söndags, vi startade med ett glas på Hotell Anglais och gick sedan vidare till nattklubben Rose. Det var en trevlig afton, och jag kan absolut inte klaga på min ledighet som sådan som innehållit både sol, värme, skidåkning, party och så en del avkoppling mellan varven.


Vimmelbild på min kompis och mig

Under den lediga måndagen igår tog jag en prommis förbi Edsviken här i Danderyd igen. Denna gång hade jag med mig bröd till änderna. Jag stötte på två par (jag vet inte säkert men jag tror att de är tillsammans) varav den ena i varje par (det ena parets hane och det andra parets hona) åt direkt ur handen. Häftig känsla, frågan är vem som var mest rädd egentligen...


Andpar som inte räds någon enda människa med bröd på fickan
[Klicka på bilden för att förstora.]

Äntligen kontakt med omvärlden, så här på dag sju när vi sitter på bussen på väg hem har jag återfått obehindrad Internetanslutning. Man vänjer sig snabbt vid att ha ständig tillgång till Internet och känner sig nästan handikappad när man inte kan kolla sin mejl och Facebook typ ett par gånger om dan. Men nu har jag Internet, alltså finns jag. ;-)

På torsdagen, dag fem, hade solbrännan lagt sig och jag kunde åter visa mig normalt klädd i backen. Det blev ytterligare sol, men vis av erfarenhet nu med solskyddsfaktor 50+. Torsdagen var också dagen som jag tog mitt skidåkande till nästa nivå. Min skidlärare ansåg att jag skulle byta till ett par tuffare carvingskidor för att utvecklas mer inom den tekniken. Det gick sådär till att börja med. Men med lite tips och envist (tjurskalligt) övande så fick jag hyfsad kläm på det på slutet.

Fredagen var vår sista skiddag och den stora utmaningens dag. Min skidlärare och några andra i ressällskapet hade bestämt sig för att åka ända från 3 000 meters höjd ner till dalstationen, en sträcka på cirka 15 kilometer, på under tio minuter. De lyckades!... Själv tog jag mig ner på cirka 25 minuter, en vanlig dödlig behöver ju stanna och vila på vägen. Att åka skidor på 2 000 meters höjd tar på krafterna, dessutom bränner det rejält i benen både av att bromsa i svarta backar och glida på transportsträckor.

Jag har försökt lära mig carvingtekniken och tycker att jag på resans sista skiddag faktiskt har börjat få till den. Synd att man inte kan vända på detta, att man lär sig allt första dagen så att man har hela veckan kvar att njuta. Som det är nu måste jag ju åka skidor igen nästa år för det vore ju dumt att vänta i ytterligare fem år.

Det har varit en fantastisk resa, resguiden vittnade om att vädret har varit bland det bästa han varit med om. Skidåkningen har varit otroligt rolig och jag har somnat full av intryck och av ren trötthet varje natt. Att sitta 22 timmar på en buss kändes innan mer eller mindre som en pina. Dock har resan gått väldigt bra då jag har fått ett par säten för mig själv (och kunnat sova liggandes) och haft ett trevligt ressällskap. Men nu ser jag bara fram emot att komma hem och sova i min egen säng, läsa min post och dricka mitt eget, svenska te.

Borta fantastiskt bra, men hemma alltid bäst.


Klar för start för ytterligare en härlig skiddag.


Nu drar jag upp på nya äventyr.


Här går det undan i svängarna, detta är i Rettenbach, Anja Pärssons världskuppbacke.

Skidinstruktörerna i ressällskapet gör en så kallad åtta.


Det finns folk till allt...


Nu är den färdig, en perfekt fotobakgrund.


Eftermiddagssolen lyser över alperna inför sista åket, en strålande avslutning på en strålande resa.

Efter en stärkande frukost åkte vi till backen, efter första dagens lugna (?) pistsvisning kände jag mig redo att på fullt allvar ta mig an glaciären. Jag hade smort in mig med hög solskyddsfaktor eftersom jag hört att solen här är väldigt stark. Men då jag inte märkte någon skillnad i mitt ansikte efter dag ett och två, tänkte jag "Hur farligt kan det vara?" och bestämde mig för att dag tre gå ner till solskyddsfaktor 15. Dessutom fick en insmorning på morgonen räcka... Detta var dumt. Efter det såg jag mer eller mindre ut som ett vandrade stoppljus. För att inte skadan skulle bli värre dag fyra såg jag till att täcka hela mitt ansikte med rånarluva och stora skidglasögon. Föga smickrande för min fåfänga men effektivt solskyddsmedel. Det är tur att inte Säpo har span i österrikiska skidorter, för då skulle de nog lätt ha tagit mig för en terrorist. ;-)

Vädret går alltså inte att klaga på, inte heller skidåkningen, det finns väldigt många och varierande pistar. Här finns allt från nybörjarnjutning till avancerad offpiståkning. Dessutom har vi haft fantastiska fikapauser, vi har suttit på 3 000 meters höjd på en bergvägg och tittat ut över alplandskapet. Det har varit vår energidepå (ätit mackor, chokladpudding och druckit Pago-juice) och en stund av soldyrkan. Synd bara att jag dag fyra fick äta min matsäck iklädd ovan nämnda utstyrsel i strålande solsken. Men jag kunde ju sola benen i alla fall. ;-)

Snart påskafton, Glad påsk!


Glaciären


Vilopaus


Dag fyra: Terrorist?


Härlig skidåkning i Sölden

Stockholm den 4 april kl 05:53

I en helt annan situation så skulle jag vara på hemväg om jag stod och väntade på en buss vid denna tid på dygnet, men nu gällde det inte att ta sig hem med sista nattbussen utan faktisk att ta sig hemifrån. Så spänd av förväntan står jag alltså på Klarabergsviadukten denna tidiga timme för att med bussresa 22 timmar ta mig ner till Österrike och en veckas skidåkning. Frågorna är många i mitt sömndruckna tillstånd, hur skall jag kunna sova på en buss, kommer jag få cellskräck, kommer jag överhuvudtaget vara i form för skidåkning efter en sådan resa?

Någonstans i Sverige kl 12:07

Tänk att tiden kan gå så fort, plötsligt så väcks jag av att det är lunch och jag tror att vi är i Ljungby. Som van globetrotter vet jag att man inte får vara kräsen med vad man äter, så när valet stod mellan Ljungby värdshus och Mc Donald's var valet inte svårt...

Efter ett sexpack chicken nuggets och apelsinjuice var jag åter i form för fortsatt resa ner mot kontinenten. Skåne avverkade vi medan jag sov middag. Borde egentligen pluggat tyska verb, men man vet ju aldrig när det blir sömn nästa gång, så det gäller att ta vara på tillfällena som bjuds.

En rastplats i Tyskland runt midnatt

Sista stoppet innan vi är framme, nästa gång jag går ur bussen kommer jag att vara framme, känns skönt, men samtidigt så har bussen blivit som ett litet hem för mig, en fast punkt, som jag kunnat återkomma till, lustigt hur fort man vänjer sig vid sin tillvaro.

Umhausen, Österrike tidigt

Äntligen framme, frukosten framdukad och vädret strålande, det finns goda förutsättningar att det här kan bli bra. Efter en stadig frukost med grovt bröd, skinka, te och lite äggröra kände jag mig redo att möta veckans första skidåkning. Min pistguide och skidlärare lovade att vi skulle ta en lugn första dag. Troligt... Så efter att ha hyrt den utrustning som krävdes gav vi oss av upp på berget.

Senare...

Nu minns jag varför det var fem år sedan jag åkte sist... jag har ont på ställen jag själv knappt visste att jag hade muskler, och jag som tränat extra för det här tillfället... Min pistguide och ressällskap påstår att det är höjdskillnaden, men jag tror han säger så bara för att vara snäll. Och det borde han, efter att ha lurat ner mig i några svarta backar... Men jag överlevde, och i kväll blir det middag och sedan tror jag faktiskt att jag kommer att somna ovaggad och tidigt, det är ju en ny dag imorgon...


Jag i Österrike.